Category Archives: Uncategorized

Då var det dax för ett nytt år: nämligen 2012.  Det är alltid spännande med nya år för man har ingen aning om vad dom har i sitt sköte. Man kan sätta mål och ha förhoppningar att dom slår in men man kan aldrig vara säker.
Jag har i vanlig ordning satt mål för mig och min hund och kan bara hoppas på att det blir så men samtidigt så spelar det inte så stor roll om det inte skulle lyckas. Huvudsaken är att vi försöker så gott vi kan.
Det viktigaste som jag ser det under 2012 och som gäller alla år är att alla nära och kära får ha hälsan och ett bra år.
Ett av mina projekt under året är att jag skall hålla en spårkurs nu till våren – något som jag tycker skall bli riktigt roligt.
Max fortsätter att vara projekt hund hos Ann-Margret under våren. Förhoppningsvis kommer A-M att bli utbildad tävlingslydnadsinstruktör som är projektets mål.
Som en avslutning på mitt första inlägg 2012 får jag kanske summera 2011. Året var rätt omvälvande vad det gäller Max. Min klara inställning när vi gick in i 2011 var att vi skulle fortsätta med söket och förhoppningsvis klara högreklass. Det blev inte riktigt så utan jag la ner sökverksamheten och var helt på det klara med att Max skulle pensioneras då han inte visade någon vilja eller något engagemang alls att prestera något. Han var faktiskt pensionär i 3-4 månader innan jag besinnade mig och tyckte att det var skittråkigt att ha en hund som jag inte kunde jobba med . Lydnad blev min och Max’ räddning. Detta är något som jag har lyckats få Max att vilja göra;-)
Summa summarum fast året 2011 började i moll slutade det i dur!

Vill bara passa på att önska alla som hittar till min sida ett riktigt gott nytt år. Hoppas att ni får ett riktigt bra 2012 med era följeslagare om det sen är en 4 bent eller en 2 bent!
Under 2012 hoppas jag så klart att alla nära och kära får  behålla hälsan och inga olyckor drabbar er.
När det kommer till hunderiet hoppas jag att Max håller sig frisk och att vi får möjligheten att komma ut i tävlingsringen mer än vad som var fallet under 2011.
2011 som jag kan sammanfatta så här och då pratar jag bara om mitt hundår:
Året började i rätt lågt tempo vad det gällde träning. Jag tappade tidigt motivationen att träna för jag kände att det hade tagit stopp med Max.I detta skede hoppade jag av mitt underbara sökgäng. Max hade ingen vilja att prestera hur jag än försökte motivera upp honom med allehanda saker/mat mm.
Tog kontakt med Jan Gyllensten för att utröna om han kunde hitta något i mitt umgänge med Max som kunde påverka hans vilja. Omdömet hos Jan var att Max nått max (!) i sin prestation. Det fanns inte mer i hans motor utan han hade egentligen presterat över sin förmåga. Jan var mycket imponerad över vad vi hade lyckats med i tävlingsringen.
Det var roligt att höra samtidigt var det tråkigt att behöva ”pensionera” en sådan underbar hund.
Jag vande mig vid tanken under sommaren och tyckte det var rätt ok att bara gå kisserundor med Max och han hade nog samma uppfattning. Efter hand som tiden gick började jag träna Max i trädgården med lite roliga övningar vilket han svarade upp på bra. Han ville verkligen göra något .
I detta skedet fick jag kontakt med Ann-Magrete och började så smått träna med henne. Vi gick in för att bara motivationsträna Max, d.v.s. nästan ingen momentträning. Vi fick omgående resultat. Max var tillbaka i gammal bra form (tack A-M).
Det gick till och med att tävla en tävling i Lydnadsklass 3 med ett jätttebra resultat. Vi vann tävlingen och blev nästan uppflyttade. Det fattades 9 poäng.
Så som avslutning vill jag bara säga att det går faktiskt att göra något med er hund fast ni tror att han/hon är slut. Kämpa på och ge aldrig upp!

Det var över ett år sedan vi stod på tävlingsplanen senast…  Jag hade efter senaste tävlingen sagt att Max skulle pensioneras för han inte hade någon vilja att prestera och jag själv var rätt lack på att hela tiden hitta saker som skulle motivera Max att vilja göra något. Jag hoppade av sökgänget för jag kände att det inte gick att få ut mer än det vi hade presterat. Jag var rätt nöjd med det beslutet och såg framemot helger utan att behöva sticka upp i skogen i ur och skur,snö och sol.
Veckorna efter detta beslut kändes det så himla skönt. Men med tiden kändes det som att det var något som saknades i mitt hundliv. Max verkade vilja hitta på något annat än att bara ligga på soffan och pela naveln.
Jag tog då kontakt med Ann-Margret som har Stjärnglimtens Krydda. En hund med extremt mycket go-  med andra ord Max’ raka motsats.
Jag och A-M inledde ett träningsprogram där vi nu har  hjälpt varandra under några månader.
Detta resulterade i att jag anmälde mig till tävlingen i H-näs. Jag vet nu att Max har mer att ge framförallt på lydnadsplanen men vem vet det kanske finns mer att hämta hos honom även i brukset. Vi får se vart vi hamnar
Fler tävlingar blir det med säkerhet framöver men inte i år. Vi tar dom till nästa år.

Jag, Max och Weera var nere på klubben för att träna in dom momenten som vi inte tränade senast. Jag började med ett fritt följ med riktigt snabba svängar, halter och starter där Max måste vara på tå (?) hela tiden för annars är han lost. Han är på tå (?) hela tiden d.v.s. att han är aldrig längre bakom mig än 20-30 cm från idealpositionen även om jag gör så snabba svängar så att jag nästan kan klappa mig själv på ryggen.
Efter det körde vi rutan med 25 meters avstånd och Max skötte sig riktigt bra: galopp hela vägen till rutan och stå när jag kommenderade det och rakt igenom när jag inte sa något .
Efter detta körde jag en uppdelad finska med belöning bakom. Max stannar riktigt snabbt (kan bero på att han inte gasar 100%) . Mycket nöjd med hur Max skötte detta moment.
Sen för att träna något som vi inte har gjort tidigare gick vi igång med apportering med dirigering. Jag ställde Max vid en kon och la ut 2 apportbockar. Skickade honom på ena hållet och då gick han på andra hållet. Det tog ett tag innan han fattade att han skulle springa på det hållet som jag visade men efter att ha tränat några minuter började han så sakta fatta. Detta är ett elitmoment så vi har ingen brådska att träna in det.
Efter det så var det dax för metallapporteringen.Jag skulle tro att Max likställer detta moment med en dödsdom eller någon ännu värre. Men han gör det faktiskt bätttre och bättre. Nu tvekar han inte så mycket när han skall greppa den hemska metallsaken.
Vi avslutade med en vittringsapportering som fungerade så där: Max är ganska långsam till apporterna, tvekar fast han har rätt och kommer långsamt in till mig. Vi får nog lägga ner lite mer krut på detta momentet också.
Efter detta tog jag ut Weera som fick vara med på ett fritt följ som slutade med linförighet. Hon flyter ut, har lite dålig position men en jäkla vilja att träna. Efter några steg fick hon kongen som belöning och sen samlade hon ihop sig riktigt bra och vi avslutade med fritt följ igen. Apportering är hennes grej: hur snabb som helst fram och tillbaka - metall som trä. Det vi tränar på i detta moment är att hon skall vara med mig på ett fritt följ fast jag har kastat apporten. Det är inte helt lätt men hon följer med med viss tvekan.
Sen tränade vi mer stadga genom att lägga henne och kasta godis,kong mm runt om henne som hon inte fick ta utan mitt kommando och det skötte hon med bravur. Jag gjorde samma övning med henne sittande med samma fina resultat.
När vi sen var på väg till bilen passade jag på att träna hopp/apport med Max som skötte detta riktigt snyggt. Även om apporten hamnar jättesnett så springer Max tillbaka och hoppar över hindret:-).

Nu har jag äntligen blivt klar över var jag skall lägga mina surt förvärvda pengar. Jag skall gå med Max till en fysioterapeut några gånger framöver och det är inte riktigt gratis men faktiskt nödvändigt. För att göra en lång historia kort så blev Max inbjudna av min träningskompis Ann-Margret att vara försökshund hos en flock blivade fysioterapeuter. Detta var jag mycket tacksam för jag har länge anat  att det kunde vara något klabb med Max’ bakdel för han har ett konstigt rörelsemönster. Han har aldrig någonsiv visat att han har ont eller är stel men just hur han rör svans och bakdel har gjort mig lite konfunderad. Nu fick jag chansen att få Max kollad utan kostnad och det visade sig faktiskt att han har lite klabb med rygggen. Han visade klart och tydligt att det smärtade när dom tryckte lite lätt på ryggen och att han var stel i lårmusklerna. I och med detta så tog jag chansen och beställde tid hos Åsa  på  Hela Hunden utanför Ängelholm.
Vi bokade tid och kom dit kl 18.30 i går måndag. En massa frågor ställdes om Max, vad han äter, försäkring, träning mm.mm. Sen fick Max gå runt i lokalen för att Åsa skulle få en bättre bild av hur Max rör sig. Efter det var det dax för själva behandlingen som bestod i massage dels med en ultraljudsapparat som bearbetade musklerna på djupet och dels massage med händerna. Man märkte tydligt när det blev obehagligt för Max för då ville han gå. Detta gick så klart inte utan han fick snällt ligga kvar i 45-60 minuter. Detta skall vi nu upprepa några gånger till och förhoppningsvis får jag en hund som mår lite bättre och som kanske blir lite piggare.
Vi passade också på att köpa med oss lite färskfoder hem som vi skall börja ge Max för att se om detta kan ha någon effekt på humöret.
Det var ett tag sedan vi tränade av olika anledningar så jag känner för att komma igång.
Lite cirkuskonster håller vi på med bl.a. klossträningen som Max nu behärskar till fullo och dels har jag börjat träna att Max skall backa mellan mina ben från flera meters avstånd. Jag skulle tro att han idag behärskar 4-5 meters backning in mellan mina ben. Rolig övning

Jag fick ett sms häromdagen med en undran om jag hade möjlighet att ställa upp som figge i sökgänget p.g.a. stort manfall i gruppen då bl.a. Ann och Quax tävlar i rottis-SM.
Visst ställde jag upp på det! Såg riktigt framemot att få återuppleva gamla minnen + att Max skulle få gå några skick som tack för hjälpen. Jag var grymt spänd på att få se hur söket fungerade nu efter så många månaders frånvaro.
Vi samlades i skogen 08.30 och vallade rutan. I sökgänger har dom ersatt Max med en Riesenschnauser som kallas Jagge. Matte heter Line.  Efter att ha figgat för dom flesta hundarna som för övrigt gick bra – speciellt roligt att få se RRB hanen Kito springa ut i skogen och hitta figgar! En riktig stor och ståtlig hund som har ett jättebra tempo och stor vilja att hitta figgar. Även Jagge var skoj att se för honom har jag inte träffat förr. Xigvard och Orisa samt Nisse gör såklart ingen besviken. Roligt att Orisa gick bra för det har varit ett längre avbrott från söket där också. För att återgå till Max: Jag har skrivit förr på min träningssida att jag tycker att Max har visat stor vilja att göra saker och detta gällde i allra högsta grad söket också. En så taggad Max har jag inte upplevt sen han var valp eller åtminstone unghund. Han riktigt rusade ut i skogen och kunde inte snabbt nog få leta upp nästa figge. Att inte svansen hoppade ur led är ett under när han hittade figgarna! Vi gör gärna fler gästspel om ni behöver en galen golden och en tokig Billesholmare.

Alltså det är inte så att jag och Max på något vis skall deltaga i denna tävling.Det är vi inte i närheten av men jag och Pia tillsammans med många andra från sökgänget skall upp och vara med i hejarklacken som skall heja fram Ann och Quax till SM-titlen.
Jag hade nöjet att få följa deras träning på nära håll då jag var med i sökgäng under ca 4 år och jag har verkligen sett vad det innebär att träna upp en hund i sök till SM-start.
Det är ett hästjobb (hmmm) man får lägga ner med träning i ur och skur, lördagar vardagar. Jag vet att Ann har lagt ner ett fantastiskt jobb med Quax för att få han dit han är idag och det är så imponerande. Jag har sett hur dom har tränat moment där Quax varit helt lost men där han nu presterar maxpoäng.
Det ska bli riktigt roligt att åka upp på denna tävling och inte behöva bry sig om sitt eget tävlande utan bara heja så mycket man orkar.

Jag tänkte fortsätta skriva om min jakt på att lära Max hitta kantareller till mig.
Så idag tog vi åter skogen i besittning med den stora skillnaden från igår att vi idag hade full koll var kantarellerna fanns för jag hade ju medvetet lämnat kvar en hel del i går.
Mitt mål idag var att Max skulle doppa nosen och lukta på dom och därefter få ett klick och belöning.
När vi närmade oss stället där kantarellerna fanns så sa jag ”leta svamp” och Max gjorde precis som man önskar, doppade ner nosen och började leta. Han virrade runt ett tag och under denna tid så närmade jag mig kantarellerna för jag vet att Max ofta drar sig mot mig när han skall leta upp något. När han efter ett litet stunds letande kom fram till platsen där svamparna fanns stod  jag redan  beredd med klickern. Han drog nosen snabbt över svampen utan att reagera något alls. I denna sekund klickade jag och Max fick sin torkade nötlunga som belöning. Sen drog vi oss lite bort från stället med svamp och jag upprepade ”leta svamp” till Max och samma procedur upprepades. När vi hade gjort detta kanske 4-5 ggr så märkte jag att Max började fatta vad han skulle leta efter. På vägen tillbaka sprang vi på svamp på ett annat ställe som vi inte hade tränat på så jag skickade Max och han hittade dessa svampar . Lite fler tillfälle i skogen med denna träning så har jag nog en bra svamphund! Jag vill bara i detta sammanhang tillägga att denna inlärningsmetod använde jag när jag tränade in vittringsapporteringen i lydnadsklass 3 och elit men då med träpinnar och inte svamp. Nu har jag en hund som 100 ggr av 100 tar rätt träpinne hur lite doft där än är. Låter som skryt? helt ok för det är det men Max är otroligt duktig på detta moment.
Jag återkommer med uppdaterad info vad tiden lider.

Jag kan erkänna en sak rätt upp och ner. Jag är urusel på att hitta svamp. Jag har gått på kvällskurs som varade några kvällar för att lära mig se skillnad på svamp och icke så bra svamp och det kan nog fungera rätt så bra d.v.s. jag plockar ingen svamp jag inte känner igen. Detta innebär egentligen bara en sak och det är att jag aldrig hittar någon ätbar svamp. Det finns 2 lösningar på detta eller egentligen kanske 3 men jag tar den 3:e senare. Den ena lösningen är att jag lär mig fler svampar så att jag utökar min kunskap för att på så vis kanske kunna hitta några ätbara svampar som jag tidigare ratade p.g.a. min okunskap. En annan lösning är att jag följer med folk ut som vill röja sina kantarellställen så att jag kan få plocka med mig några hem. Denna lösningen känns inte så trolig då hemligheterna var svamställena finns är mer hemligt än vad par gör i sovrummet med lampan släckt.
Då återstår faktiskt endast den tredje och föralldel kanske bästa lösningen och det är att låta någon annan hitta mina svampar, alltså någon som gärna letar upp dom men inte har så stort intresse att tugga dom i sig.
Vem skulle kunna tänka sig göra detta?
Min hund Max skulle jag tro vill göra detta. Han har en helt otrolig nos och bryr sig mer om nötlunga(!) än kantareller.
Sagt och gjort, jag fick ju köra och köpa kantareller i affären för att ha något att träna Max med och det gjordes i lördags. I lördags började jag också så smått klicka in hans intresse för det lilla gula(kantarell) som låg på köksgolvet. Höll väl på 10 min. Ett par luncher hemma där jag la ner kanske totalt 20 min i trädgården där jag slängde ut en liten kantarellbit som Max fick leta upp. I början visste han nog inte riktigt vad han höll på med men efter några gånger letade han målmedvetet upp svampen i trädgården.
Nästa projekt var att han inte skulle apportera den utan jag ville att han skulle sätta sig ner när han hittade svampen och det fattade han kvickt. Det hör till saken att Max sedan tidigare är inklickad och rätt klickerklok. Så långt har vi kommit i min strävan att få någon att leta upp mina svampar. Nu krävs det en del träning för att göra honom 100% säker på vad han skall göra på mitt kommando ”leta svamp”.
Något som nog blir nästa grej i denna träning är att han skall ge skall när han hittar svampen. Ser framemot denna träning och även en god macka med smörstekta kantareller när det väl blir dax.